10 december, 2010 13:47

Lena Bergman om bion i Dämba

Under Bergmanveckan 2010 visade vi film i Bergmans privata bio vid Dämba på Fårö. Vi bjöd in tre av Ingmar Bergmans barn som valde var sin film de hade sett i bion tillsammans med sin far. Bergmans äldsta dotter Lena introducerade Han som får örfilarna med denna text om sommarritualen att gå på bio med Ingmar.

Mellan ljus och mörker på Dämbabion
Inledning under Bergmanveckan till Victor Sjöströms film ”Han som får örfilarna”

Välkomna till Ingmar Bergmans trebio. Tidpunkten stämmer och filmvalet: Victor Sjöströms Han som får örfilarna från 1924. De filmer Ingmar såg varje dag klockan tre var ofta gamla svartvita klassiker. Ihågkomna och glömda.

Det är en särskild upplevelse att lämna det bländande Fåröljuset och stiga in i biografens omslutande dunkel genom ladans tunga, roströda dörr. Till en början är mörkret kompakt. Man famlar sig fram till sin plats, sjunker ner och vänjer ögonen vid den sparsamma belysningen.

Fram träder då den stora bildväven ”Trollflöjten på Fårö” som Ingmar beställde av bildväverskan Anita Grede. Omsorgsfullt ljussatt av min bror Daniel. 1974 – en augustikväll med fullmåne – hade Ingmars operafilm Trollflöjten urpremiär i den gamla lada som just byggts om till biograf. Med på premiären var Kjell och Anita Grede, som då bodde på Dämbagården.

Anita Grede låter Trollflöjten utspela sig i Fårös karga natur – bland får och sagodjur, mellan hav och skimrande grå stenmurar. Blomman som Pamina håller i handen är den röda vallmo som växer på Fårös magra åkrar.

Le Clézio skriver i sin essäbok ”Färder i filmens värld” om månen, belyst av solen, som urtypen för en filmprojektor – och nattens mörker kunde då vara en första camera obscura som får sitt ljus från andra världar. Ljus och mörker är grundförutsättningen för film och vad ser vi – på väven svävar en måne i ett blekt och mystiskt ljus. Där ser vi också Nattens drottning, vitbröstad och svartklädd med sin vassa kniv. Och där den vise Sarastro i pakt med solen och ljuset.

Här – i det här rummet härskar Nattens drottning. Men här befinner vi oss också i spänningsfältet mellan dessa krafter.

Åttatusen timmar
Jag har försökt räkna ut hur många timmar som Ingmar kan ha tillbringat på sin bio med filmtittande. Sittande eller snarare liggande i fåtöljen längst fram med fötterna på fotpallen.

Tänk efter… Efter middagsslummern kliver Ingmar varje dag upp i sin röda jeep och kommer till sin bio strax före klockan tre. Där tillbringar han ca två timmar. Undantaget är lördagar då bion är tidigarelagd till klockan två.

Bio sex dagar i veckan från maj till och med oktober i ungefär trettio år. I juli månad bjuder han dessutom in sin stora familj som bor på Fårö till kvällsföreställningar tre gånger i veckan. Då visas den gångna säsongens biorepertoar.
Cirka åttatusen timmar kan han ha tillbringat på bion. Så det är inte konstigt att Ingmars närvaro känns i biografen.

Den första hemmabion
Den 14 maj 1944 riggar Ingmar en hyrd projektor hemma i Stockholmsförorten Abrahamsberg där han bor i en minimal tvårumslägenhet med min mamma dansösen Else Fisher. Det beskriver hon nogsamt i sin dagbok. Ingmar och Else ska ha fina middagsgäster. Ingmar är 25 år och på uppåtgående. De ser Doktor Caligaris kabinett av Robert Wiene. Murnaus Faust med Gösta Ekman och Chaplins Lugna gatan. ”Skojigt!” kommenterar min mamma i dagboken. Det var inte billigt att hyra projektor och film. Hela 31 kronor kostar kalaset.

Att ha en egen bio. Är det samma lycka som att ha en egen dockteater? Att kunna öppna trollerilådan när man själv vill?

Ingmar bjöd in till att dela en filmupplevelse med honom som andra (normala människor) bjuder in vänner till en gemensam måltid. Middagarna och kaffestunderna med Ingmar har varit försvinnande få. Biostunderna har varit desto fler. Musse Pigg för treåringen, Lugna gatan, Fritz Langs film om Niebelungen-sagan, Gycklarnas afton o s v. Att dela film med Ingmar innebar en invitation till samvaro. Och ofta samtal. Lättsamma och ibland långa innehållsrika samtal efter filmen i bions skyddande halvmörker. Ingmar skojade inte för inte om biografen som den terapeutiska soffan.

Ritualen
Filmtittandet följde alltid en särskild ritual. Var vi många, samlades vi vid den blå bänken vid ladans vägg. Ingmar kom nästan alltid först, sitter och väntar när vi kommer. Kramar. ”Ska vi gå in då”. Lättsamt prat (om vem som blivit fästingbiten) medan ögonen ställs om för bio.
Kort presentation av filmen vi ska se. Ibland har vi fått en prydligt handskriven lapp med veckans filmer.

”Jag tar inget som helst ansvar för den här filmen – ni är här på egen risk”, säger Ingmar och sjunker ner i sin fåtölj under sin utbredda läderpaj och sticker upp armen i luften så att Ingalill, Ingmars alltiallo och biografmaskinist, kan se hans roterande finger. Gesten som barnbarnen beundrar, gesten som betyder att nu kan ljuset sänkas, projektorn starta – och filmen börja.

Reglerna
Trebion var således en institution. Vilka gick då på den så kallade trebion? Det fanns förstås regler. Uttalade och underförstådda. Ville man gå gällde tre huvudregler.

Punktlighet. Ingmars frenetiska punktlighet känner alla till.

Kontinuitet. Det gick inte att komma till bion bara på regniga dagar eller gå på särskilt intressanta filmer. Eller ligga på stranden soliga dagar, eller välja att utebli när filmerna var hårdtuggade.
Det krävdes således en besatt filmisk hängivenhet. (Kanske hängivenheten också gällde att få vara nära en i vårt tidigare liv frånvarande pappa, men det är en annan historia.)

Frivillighet. Ingmar berättade återkommande om hur han plågades när Liv Ullmanns tax uttryckligen visade att filmen var tråkig. Man fick med andra ord inte bli uttråkad eller somna. Minns dokumentären om ett sågverk. Filmen bara höll på och höll på. Stockar som kom och klövs i oändlighet…

De mest älskade filmerna
Vissa filmer återkom varje sommar. Det var de mest älskade filmerna.

Ariane Mnouchkines makalösa film om Molière.
Alain Corneaus All världens morgnar med sina gripande frågor om vad konstnärskap och musik är.
Kurosawas Rashomon – Demonernas port.
Den gyllene hjälmen av Jacques Becker med Simone Signoret återkom när vi skulle se en riktig kärleksfilm.

En av Chaplins stora filmer visades varje födelsedag. Cirkus var nog den Chaplin-film som Ingmar höll högst.

Ofta visades det förfilm. De tecknade Kapten Grogg-filmerna som Victor Bergdahl hade gjort hemma vid köksbordet älskades högt och rent av Ingmar. Sjöbjörnen Grogg spottar inte i glaset och är inte alls belevad. (Det förekom också Kapten Grogg-festivaler med barnbarnen). För mig visade Ingmar ofta sin film Karins ansikte om sin mor, min mycket avhållna farmor.

Och så varje sommars högtid: Victor Sjöströms Körkarlen. Jag tror att slutorden innebar ett memento för Ingmar: ”Gud, låt min själ komma till mognad innan den ska skördas.”

Han som får örfilarna
Victor Sjöströms första Hollywoodfilm från 1924: He who gets slapped/Han som får örfilarna med den underbara skådespelaren Lon Chaney utspelar sig i cirkusmiljö. Det är MGMs första produktion och det glupska cirkuslejonet ryter inte bara i filmen utan förekommer också för första gången i MGMs kända inledningsvinjett med lejonet. Filmen bygger på en pjäs av ryssen Leonid Andreijev.

Det är en film som har underjordiska förbindelser med Gycklarnas afton. En film som jag såg första gången hemma hos Ingmar och Käbi Laretei som femtonåring. Det var också den sista film jag såg på bion tillsammans med Ingmar, påsken 2006.

Skam och förödmjukelse, den vita clownens smärta, spänningen mellan det borgerliga livet och konstnärslivet. Clowneriet och raseriet, ja, allt finns där i denna mästerligt berättade stumfilm från 1924 av den regissör som stod Ingmars hjärta närmast.

Ingmar som filmtittare
Glömmer inte hur vi alla skrattade åt en Buster Keaton-filmen The General/Så går det till i krig. En tågresa med öppna vagnar – Buster Keaton kommer ut ur en tågtunnel obrutet allvarlig och svart av sot i ansiktet. Skrattet exploderar. Till sist står Ingmar upp och skrattar så han kiknar och torkar sig utmattad i ögonen

Som filmtittare var Ingmar närmast barnslig. Och professionell och lustfylld. Han ägnade sig inte åt intellektuella eller cineastiska analyser. Finaste omdömet om en film kunde vara: ”Sommarens höjdarrulle – en riktig Fåröfilm”.

Han såg de flesta av sina yngre kollegors filmer. Jag slogs av hur generös han var i sina kommentarer. Han blev ofta uppriktigt ledsen och kränkt om man inte gillade den film han visade.

Jag har funderat över vad som hände på trebion, vad fascinerade Ingmar utöver själva filmintresset, vad fångade honom så?

Le Clézio igen: ”Film är alltid nutid.” Han som får örfilarna. Och i själva verket har allt upphört – skådespelarna är någon annanstans… I de gamla filmerna är alla döda – Ingmar utbrast ofta när vi såg en gammal film:

”Tänk att alla vi ser är döda!”

Det kändes som om han tillsammans med de gamla svartvita filmerna lät sig vaggas i ett särskilt rum mellan nutid och förgången tid. I ett slags mellanrum.

Psykoanalytikerna talar om det ”mellanområde” som måste beträdas för att växande och läkedom ska kunna uppstå, i det konstnärliga arbetet är detta mellanrum en plats för lek och skapande. Den här bion är som ett sådant magiskt mellanrum. Ett rum mellan ljus och mörker, mellan då och nu och mellan levande och döda.

Ariane Mnouchkine! Var snäll och gör tecknet i Ingmars ställe, så filmen kan börja!

Lena Bergman

© Lena Bergman och Bergmancenter. Får ej reproduceras utan tillstånd.